• Miljö
• Hälsa
• Anta utmaningen
• Istället för bilen
• Inspirerande människor
• Inspirerande kommuner
• Inspirerande företag
• Inspirerande projekt
• Visste du att
• När du ändå måste ta bilen

Inspirerande människor

Här har vi samlat ett antal inspirerande exempel på människor, kommuner och företag som lever efter devisen "Inte Bilen Under Milen".

Fler exempel kommer- och vi vill ha ditt! De bästa berättelserna belönas med en bok - mejla cecilia.carlqvist@gronabilister.se
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Graciela Rovner - Det är aldrig för sent!
Jag jobbar halvtid på ett hälsofrämjande sjukhus som ligger 3,2 mil hemifrån. Jag är sjukgymnast med speciellt intresse i långvarig smärta och stress.  I våras har jag börjat att cykla ditt och det har varit en väldigt spännande upplevelse. Vägen jag valde att cykla, från Göteborg till Kungälv är en bilväg, ganska backig och stundtals monoton… men inbjudande för en meditativ färd. Ibland kan jag följa min tankeverksamhet och se hur mycket min hjärna levererar tankar och olika idéer, och ibland kan jag lämna min tankelevererande hjärna, eller min "tänkande-jag" för att placera mig istället i min "observerande jag"…. Det jaget som kan iaktta mina tankar och känslor med lite distans, det som kan njuta av rörelsen, andningen, takten och rytmen, styrkan och hastigheten, solen och vinden som smäcker min hud… alltså, jag kommer i kontakt med den upplevande delen av mig, ett djupare rum. Den delen som inte kommer fram så ofta under en bilfärd…

Jag kommer till jobbet och är igång till kropp och själ och bättre rustad för att också se och förstå hela människan jag träffar… mina patienter med smärta… med en smärta som har begränsat hela deras liv och rörelse, samt haft ett antal andra konsekvenser. Att hjälpa dem tillbaka till en meningsfullt liv är oftast kopplat med att inspirera dem att öka rörlighet, aktivitet och funktion. Att de ska våga gå ut och gå, cykla, springa eller vad de än gillar att göra, tillsammans med sin smärta. Väldigt sällan är livskvalitet relaterad till en smärtfriare liv… utan snarare till ett aktivt, rikt och vital liv.

Visst kan 3 mil enkelt väg verka långt, men att göra detta ett par gånger i veckan kan vara en bra och hälsofrämjande utmaning! Också ett bra sätt att inte bli patient i det långa loppet…. Tänk på att vi förebygger och hanterar många livsstilssjukdomar genom lite ansträngande och regelbunden motion!

Jag kan även tillägga att jag tog svensk klassikern (långa distanserna) förra året för första gången, alldeles lagom till min 50-årsdag. Och med tanke på att jag som tonårig fick sluta träna pga stora smärtor i ryggen och reumatiska problem, är detta extra glädjande. Jag fick rehabiliterade mig själv med olika metoder och började träna igen först vid 40 årsålder. Det är aldrig för sent!

Ivan bloggar om cykling
Ivan Liljegren är 35 år och bor i Göteborg med två barn. Han brinner för cykling och ser cykeln som det ultimata transportmedlet i och omkring staden. På hans blogg www.cykelidag.se kan du följa hans resa för en miljövänligare livsstil som är rik på livets goda. Det blir en skön resa, mestadels på cykelsadeln med molfri himmel och med en angenäm fartvind i ansiktet.

Sjukgymnasternas engagemang ger bättre cykelmöjligheter i Växjö
Jag vill att det ska vara möjligt att kunna andas på stan utan att få in enbart avgaser, att man ska kunna ta sig till affären med rullstol och rollator, att kunna ta sig ut i sin närmiljö och träna i vardagslivet. Jag vill stimulera gåendet och cyklandet för alla våra patienter, oavsett diagnos och problem.
Klicka här för att läsa hela artikeln

Claes Schuborg – läkaren utan bil
Vilken bil kör läkaren? Mercedes eller BMW skulle jag ha gissat. Men min kompis, ögonläkaren Claes Schuborg har ingen bil alls.

- Vi har valt att bo centralt för att kunna cykla eller ta spårvagnen till jobbet.

Claes ögonläkare på Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Mölndal. "Det tar 17 minuter att cykla, annars tar man spårvagn eller buss. Vi är ett par som cyklar, men de flesta av mina kollegor kör bil fast det tar längre tid. Cykeln går snabbast eftersom man måste gå till och från spårvagnen.

"Det är skönt att cykla. Man är pigg när man kommer fram. Jag kör lugnt till jobbet för att inte bli svettig, och pressar på vägen hem för att känna träningsvenen. Jag kommer hem svettig och tar en dusch. Hem tar det inte 17 minuter, fast det är mer uppförsbacke på hemvägen."

Jag frågar Claes om han är sugen på att skaffa bil. "Nej. Kollektivtrafiken är väldigt bra i Göteborg.

Ska vi ha bil, så ska det vara en bilpool, för det är så svårt att hitta parkeringsplats. Kommer man i rusningstid så får man cirkulera jättelänge. Det är inte livskvalitet för mig. Nu hyr vi bil de få gånger vi behöver. Det funkar bra".

Elin Dunås: Jag har två cyklar
Jag slutade cykla när jag flyttade till Stockholm. Det var all den där trafiken som skrämde mig. Bildörrar som plötsligt öppnades och blev till dödsfällor, cyklister som svischade förbi alldeles för nära. Jag visste nog.

Men efter några år var det så många i min omgivning som cyklade till jobbet och kom fram oskadda varje dag att jag bestämde mig för att prova jag med. Det var mycket att tänka på, och den första tiden kom jag till mitt arbete stressad snarare än uppiggad av motionen efter tio kilometers trampande. Men snart blev uppmärksamheten automatisk och cykelfärderna precis så avkopplande som de var ämnade att vara. Nu för tiden cyklar jag nästan vart jag än ska.

Därför har jag numera två cyklar, för att alltid ha en som fungerar om den andra skulle vara trasig.

Elin Dunås, frilansjournalist och redaktör för Minplanet.se

Kristina Birath – om cykelkärrans betydelse
Det var samma kväll som Sverige spelade sin första match i EM 2008. Alla hemma satt bänkade framför TV:n medan jag var och handlade, hela veckohandlingen, helt ifred. När jag lastat alla kassar i cykelkärran upptäckte jag det förfärliga – den hade gått sönder. Fästet mellan cykeln och kärran hade gått av. Jag försökte cykla lite men kärran bara slängde bakom, den var ju helt proppfull. Det gick bara inte att cykla hem, inte gå med cykeln heller, och att bära hem fyra kassar mat är ju inte att tänka på. Så det var bara att bita i det sura äpplet och ringa hem efter bilskjuts. Det var ju mitt i första matchen så jag fick sitta kvar till halvleken var slut.

Jag satte mig på en bänk och begrundade mitt öde. Ingen cykelkärra. Vad skulle det innebära? Det gick plötsligt upp för mig varför alla tar bilen till affärn även om de nästan bor granne. Det är ju nästan omöjligt att få hem mat för en vecka utan bil. Men med cykelkärra går det ju utmärkt. Utan cykelkärran var jag bunden till bilen. Och det är långt under milen, bara 2 km, till affären. Eller så skulle jag bli tvungen att handla flera gånger i veckan. Det lockade inte heller. Oj, livet utan cykelkärra skulle bli svårt insåg jag.

Varför har inte fler cykelkärror? Vi använder den till allt, köra återvinningen, köra barnens kompisar som inte har någon cykel, barn med kalasfrisyrer, julgransinköp (inga barr i bilen!), låneböckerna, badleksaker och handdukar, ja, till det mesta. Jag insåg verkligen cykelkärrans värde där på bänken.

Sent om sider kom Thomas med bilen och vi lyfte in allt. Väl hemma surfade jag upp tillverkarens hemsida och det visade sig den där grejen som gått av lätt gick att beställa från en återförsäljare i Danmark. Helt gratis också. Efter tre dagar hade jag fått och monterat den. Cykelkärran var fixad och livet med cykel var lätt igen.

Mattias Goldmann – en grön bilist är ute och cyklar
Jag cyklar inte alltid kortaste vägen, utan väljer ofta den där jag passerar flest bilar. För det går ju mycket snabbare att cykla – och det vill jag att många bilister ska se!

Från mitt hem nära Hagaparken i Solna till Medborgarplatsen i södra Stockholm tar det en knapp halvtimma att cykla. Det går att göra på tjugo minuter, men jag vill inte komma fram svettig. Dörr till dörr tar det ungefär lika lång tid att ta pendeltåget eller bussen och t-banan, men om jag åker kollektivt kommer jag fram sömning medan jag är syresatt och pigg om jag cyklat. Och jag kommer fram smartare, för jag har radio på mobilen och lyssnar på P1 hela vägen, med hörlurar som låter mig höra trafiken också. Jag försöker låta bli att prata i mobil; det borde vara förbjudet för både bilister och cyklister för man koncentrerar sig inte ordentligt på trafiken.

Många förknippar ju mig med Gröna Bilister och blir förvånade att jag inte kommer körande i en smart miljöbil. Men ingen bil är så smart som cykeln, och en grön bilist är en som ofta lämnar kvar bilnycklarna i hallen! Jag äger ingen bil, den enda bil jag haft var en underbar liten Lancia A112 Abarth som jag sålde osedd till en gotlänning och sen dess har jag inte ens övervägt att skaffa bil – om man räknar in hela kostnaden för bilen så kan jag åka taxi i stort sett hur mycket jag vill innan det blir lika dyrt.

Mitt cyklande är ett litet informellt biståndsprojekt också. Jag har tappat räkningen på hur många cyklar jag fått stulna, men det är i alla fall så pass många att försäkringsbolaget i ett argt brev "kan konstatera att antalet stulna cyklar överstiger genomsnittet", och begärde en förklaring på det. Att jag cyklar ett par mil om dagen och inte tänker låta mig skrämmas att inte ställa cykeln utanför stationen är förklaringen. De godtog den så småningom, och inser väl att de i praktiken medverkar i att mängder av cyklar hamnar i Polen eller andra ställen där de förstås gör nytta även om det varit bättre att de kommit dit på laglig väg…

Just nu bor jag i Nairobi. Här cyklar man inte gärna, men jag har precis fått en hopfällbar cykel som jag kan ta med på de överfulla bussarna och cykla utanför stan. Men det är ändå inte samma sak – jag vill cykla intill bilarna och visa dem vem som är smartast!

Mattias Goldmann

Per Östborn – World Wide Wittsjö
Per bor i Björka, en underbar sekelskiftesvilla i Vittsjö i norra Skåne. Härifrån har han skrivit sina två barnböcker och den översättning av en rumänsk författare som kommer ut i höst. Han är uppkopplad mot Lunds Tekniska Universitets superdatorer, för sin forskning inom teoretisk fysik. Dessutom granskar han miljöbilsarbetet i landets kommuners från norr till söder, allt ifrån sitt ekskrivbord från tjugotalet. Vid sin sida har han radion från fyrtiotalet som mamma använde för att höra Churchills "Blood, sweat and tears"-tal under andra världskriget. Elektronrören tar lång tid att värma, så den första arbetsstunden varje morgon sker i tystnad.

- De enda gångerna jag lämnar Vittsjö är när jag inte jobbar. Jag hälsar på vänner i Lund, Göteborg, Stockholm och runt om i världen, men jobbet klarar jag utmärkt hemifrån skrivbordet i Vittjsö, säger Per.

Blir man inte isolerad av att arbeta distans så mycket? Den som tror det har inte varit på Pers berömda fester, som lockar folk från när och fjärran till lilla Vittsjö.

- Jag kan vara mycket mer effektiv när jag jobbar distans än om jag åka till olika arbetsplatser och vara på en massa möten. Därför får jag mer tid över för de möten jag verkligen önskar.

Men att direkt börja med så mycket distansarbete tror Per inte helt på.

- Distansarbete fungerar förstås bäst med folk jag känner väl, nya kontakter vill jag träffa en eller ett par gånger innan jag på allvar slår mig ner vid skrivbordet.

Blir man inte övergödd och understimulerad av att jobba hemma? Tvärtom, menar Per. Genom att inte slösa bort flera timmar om dagen på att arbetspendla, får han tid för joggingturen runt Vittsjön – ungefär en mil i lummiga skogar. Ibland möter han en älg och från skrivbordet ser han nötveckor som bor i ett hål i björken alldeles utanför arbetsrummets fönster.

Stora delar av befolkningen i Vittsjö pendlar varje dag till Hässleholm eller Kristianstad för jobbets skull. De flesta tar bilen eftersom kollektivtrafiken är dåligt utbyggd och avstånden för stora för att cykla. Så ser det ut i hundratals mindre städer i Sverige. Och en del behöver förstås vara på sin arbetsplats rent fysiskt – det är svårt att vara tandläkare, taxichaufför eller trafikpolis på distans. Men många borde lära sig av Per, stanna hemma oftare, få mer gjort och minska sin miljöbelastning.

Victoria Olausson: Cyklar och drömmer om en elbil
När min son var nyfödd ägde jag en bil. Det var en svart sportbil. Har glömt vad märket hette (typiskt tjejer), men den hade uppfällbara strålkastare och väldigt lågt insteg i dörren, och den kunde accelerera jättesnabbt. Det var min sambo som köpte den. Det var förstås en helt galen bil att ha för en småbarnsfamilj. Man fick slå in barnvagnen i den lilla bagageluckan varje gång. Men visst. Den var rolig att köra. När min son fyllde tre år sålde jag den. Sedan dess är min cykel och jag bästisar. Jag cyklar överallt. Regnar eller snöar det cyklar jag ingenstans. Då tar jag tunnelbanan.

Att cykla är frihet. Man behöver inte planera. Det är jätteskönt. Min son har också fått bli vän med sin cykel.

Skrämmande nog var min son vid fem års ålder en av de första som lärde sig cykla, och är fortfarande en av få som använder cykeln regelbundet. Jag minns när vi cyklade över till fotbollsplan (1 km platt färd) med en av hans vänner från gården. De var båda sju år gamla. På väg tillbaks var hans kompis högröd i ansiktet. Vi var tvungna att stanna flera gånger eftersom den lilla killen klagade över ont i hjärtat. För mycket hemmasittande framför datorn är som bekant inte bra.

Nu tänker jag igen att jag skulle vilja ha en bil. En liten elbil. Varför inte en Fiat 500 när de så småningom kommer i elversion. De är så läckra. Det drömmer jag om. Ibland nämner jag det för min son. Av och till brukar han fråga när vi äntligen ska köpa den där bilen som jag pratar om. Då inser jag alltid att jag helt har glömt av kolla annonser och sådant.

För jag vill ha en bil, men jag behöver ingen bil. I praktiken är jag avvand. Det är nog inte många som befinner sig i den situationen. Eller också vet de helt enkelt inte om att de skulle kunna befinna sig i den situationen. Det verkar lite dyrt att köpa en sprillans farbriksny bil bara för att ha den att titta på….men en dag ska jag göra det. Men jag ska inte ta den under milen. Jag lovar.

Victoria Olausson